"Ehm, min bästa kompis är här..", sa han och jag suckade. "Jaha?", sa jag och jag hördes viskandes igen. En stol drogs ut och jag hörde hur någon gick ut. "Du kanske vill se honom?", jag suckade och tog upp min blick. Jag möttes Ryans gröna ögon. "Vad är han då?", jag chansade på att det var en kille och kollade runt Ryan för att se någon. Men såg ingen. "Han gick ut till trädgården. Vill du träffa honom?", sa Ryan och jag ställde mig upp. "Jaja, visa mig honom.", mumlade jag och Ryan sken upp i ett leende och ställde sig upp. "Kom!", sa han och drog ut mig till hallen. Jag suckade och öppnade dörren och möttes av ett par hasselbruna ögon.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

(Innan dom åkte till begravningen)

"Är du säker att jag får följa med?", sa jag och Ryan suckade och kollade på mig. "Ja?", sa han och jag nickade. Ryan tog upp sin mobil ur sin svarta kavaj och kollade på klockan. "En timme kvar.", sa han och satte på tv. "Okej, säg mig, varför ska jag följa med?", frågade jag åtåligt. Jag kom hit för det var min semester, och Ryans kompis pappa hade dött. Och på något sätt hade Ryan blivit lite glad över det. Men vem blir glad när ens kompis pappas dött? Jag förstod inte det. "Vill du veta det?", sa Ryan och böjde sig fram och flätade in sina händer. Jag nickade. "Ja.", han skrattade till och nickade. "Stäng dörren.", sa han och sneglade mot dörren.Jag rynkade på pannan och gick upp mot hans dörr och stängde den. Jag satte mig i hans soffa bredvid honom. "Nå?", sa jag och han nickade. "Samantha som hon heter..", börjar han. Samantha, fint namn. "Samantha?", sa jag och han skrattade. "Hon har en crush på mig och jag gillar inte henne.", sa han och skrattade + flinade. Samantha var kär i Ryan? Men Ryan var inte kär i Samantha? Och han tycker det roligt? "Och det är därför jag ska vara med?", frågar jag och rynkar på pannan. "Fattar du inte?", sa Ryan och jag skakar på huvudet. "Okej, bli inte arg.", sa Ryan och han öppnade munnen och fortsatte prata. "Jag vill att hon ska se dig, så hon kan falla för dig och sluta ha en crush på mig!", ryan lät så enkel. Han sa det som att det inte var någon big deal. Falla för mig? "Va.. vänta?", sa jag och kollar chockat på honom. "Tror du verkligen att hon ska falla för mig Ryan? Kärlek är inget man kan styra!", sa jag och slänger med armarna. Han fnyser och kollar på mig. "Tydligen inte, hur det gick för dig och Jasmine.", jag ska precis öppna munnen men hinner inte för att Ryans mamma kommer in. "Vi ska åka killar.", sa hon med ledsam ton och går ut. "Jag följer inte med.", sa jag och satt kvar när Ryan reste sig. Jag ska inte gå om han vill att Samantha ska falla för mig. Och det han sa om Jasmine och mig, var lågt. Jävligt lågt. Jasmine V och jag hade varit ihop i några månader, på hennes födelsedag låg jag med hennes bästa kompis. Ja.. det slutade som det slutade. "Du måste, jag har redan sagt det till hennes mamma.", sa Ryan och jag suckade. "Fine!", jag reser mig upp och vi båda går ut till bilen.

-

Begravningen hade slutat och vi alla satt nu och fikade. Ryan och jag sa inget till varandra. Jag har inget att säga till honom. Han tvingade mig hit. Jag hade inte sett Samantha och visste inte hur hon såg ut. Tänk om hon var en tjej med finnar? "Justin, vi ska träffa henne nu.", på snart en halvtimme sa Ryan något och jag suckade. "Okej.", vi båda reste oss upp och Ryan började gå till ett bord. Han stannade vid ett bord där det satt en ung tjej, ensam i våran ålder. Hon kollade ner på sin bulle och jag såg verkligen hur hon led. Var det Samantha? Hon såg så, liten ut när hon satt där. Ja, om man har förlorat sin pappa i en bilolycka så känner man väl sig inte så stort, och delar inte med sig en sån stor kärlek. Vi satte oss ner och Ryan började prata med henne. Jag knackade på hans axel och han kollade på mig. "Hon vill inte snacka med mig, ser du inte det?", viskar jag och han suckar. Hon ville inte prata med mig, inte hur man såg Ryan betee sig mot henne. Höll han på så hela tiden? "Ge henne lite tid bara?", viskade han tillbaka. Jag kunde se över Ryans axel att hon hade ta't upp blicken en liten bit. "Vet du vad? Lycka till. Jag går ut till trädgården.", sa jag och ställde mig upp och gick ut. Ge henne lite tid bara? Hade han ett problem? Ryan hade vuxit och blivit mycket mera kaxig och snobbig nu för tiden. Jag vet inte varför, men det var inte den Ryan jag hade blivit bästa kompis med. På samma gång, sparkar jag på ett gult löv och dörren öppnas. Jag vänder min blik från marken och kollar in på ett par bruna ögon. Det kändes som hela värden stannade, och bara jag och hennes ögon fanns. "Justin?", jag rycker tillbaka till värden och nickar mot Ryan. "Justin, det här är Samantha.", flinar han. Samantha. Jag kollade på henne, från tårna och upp till ögonen igen. Snygga ben, en svart tajt kläning som gjorde att hennes kurvor satt perfekt. Och hennes bruna lockiga hår som låg hur som helst på hennes axlar. Jag möttes hennes blanka trötta bruna ögon igen och log. Hon var vacker, riktigt snygg. "Samantha? Justin!", sa jag och tar fram min hand. "Justin, uhm... hej.", sa hon och skakade om min hand. Hennes hand var mjuk, och len. Justin, varför tänker du så? Vad händer med mig?

Killen hade brunt hår, snygg kropp för att vara kille. Han kollade in i mina ögon och allt stannade. Som att det var bara han och jag. Han hade på sig en vit shorta med ett par svarta jeans. Han hade muskler och två tatueringar som jag såg. Jag orkade inte kolla ordentligt eftersom mina ögon och hjärna inte var med. "Samantha? Justin!", sa han och ler mot mig. "Justin, uhm.. hej.", sa jag och han fuktar sina fylliga läppar. Läpparna, wow, det var dom vackraste jag sett. Samantha! Varför tänker du på hans läppar? Vad händer med mig? "Så, Samantha!", nu var det Ryans tur att prata och jag kom tillbaka till verkligen. Jag tog ett djupt andetag och mötte hans blick. "Jag och Justin ska se på hungerspelen imorgon, vil du följa med? Det kanske får dig på bättre humör?", sa han och jag nickade. Varför nickar jag? Jag kan inte gå på bio dagen efter min pappas begravning har varit? Jag möter Justins blick igen och jag nickar igen. Nej, vad gör du Samantha? Det är som att killen hyponeserar mig med blicken. "Bra, kan vi hämta dig klockan 6?", frågar Ryan och Justin fuktar sina läppar igen. Säg nej nu Samantha. Du måste ta dig samman imorgon och kolla igenom tider tillsammans. "Ja.", helt plötsligt flyger ja't ur mig och jag skakar på huvudet, men det blir en nickning. "Roligt!", sa Justin och jag tar bort blicken. "Vi ses då Samantha.", sa Ryan och jag hör hur dom börjar gå. "Det var roligt att se dig Samantha.", sa Justin innan han försvann. En rysning far igenom min kropp och jag skakar på huvudet. Jag skulle gå på bio med min förälskelse och en kille som gör mig skum. Vad händer med mig? Vad gör killen med mig?

Kapitel 2! Långt eller vad tycker ni? :)

Går det bra om jag har bilderna sådär?

Jeansen och tröjan skulle igentligen vara med i nästa kapitel, men dom får vara där nu ;)

Kommentera^^

 

Sara

2 augusti 2012 00:30

Visst, vi kan göra länkbyte i menyn utan inlägg :)

http://sellyg92.blogspot.com

Your best stories to you

2 augusti 2012 09:43

Okej, roligt!
Lägger till dig direkt! :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dark side.- Kelly Clarkson. Jag vet inte riktigt vad som hände med mig. En del i min hjärna sa åt mig att stanna. En annan del sa att jag skulle bara vända mig om och springa. Men allt jag gjorde var att stå stilla, säger inget. Bara stirrar p...

    "Aye man, hur mår du egentligen?", kenny viftade med sin hand framför mitt ansikte och jag suckade och drog handen över mitt ansikte. "Bra, trött bara..", sa jag och kenny nickade. "Gå och lägg dig gubben, det är en lång dag imorgon.", mam...

     Skolklockan ringde ut för lektionen och jag drog snabbt ihop mina böcker i en hög och drog in dom till mitt bröst. Var det den Justin? Eller var det bara en med exakt lika dana ögonfärg? Jag gick snabbt ut ur klassrummet utan att vänta på min...

  Agnes - One last time. År 1998: "Justin, är du säker att vi får gå ut nu?", frågade jag oroligt. Justin suckade och nickade. "Ja, Miley.", jag nickade och knöt mina skor. Justin tog tag i min hand och tog med mig ut ur huset. "Kom.", Justin...

Hej! Gud vad längesedan.. ^^ Skolan har börjat, vilket menas läxor+ franska läxor! Men jag ska skriva, ändå. Ska byta novell, och design. Hoppas det funkar för er! :D Skriver på prologen till den nya, men vi får se när den kommer ut!   Pu...