Dark side.- Kelly Clarkson.

Jag vet inte riktigt vad som hände med mig. En del i min hjärna sa åt mig att stanna. En annan del sa att jag skulle bara vända mig om och springa. Men allt jag gjorde var att stå stilla, säger inget. Bara stirrar på personen som var framför mig, Justin. Om jag kunde läsa tankar, skulle jag gjort det det direkt. Vad tänker han om just nu? Vilken idiot jag är som bara stirrar på honom, eller tänker han säga något? För att bryta tystnaden harklade jag mig och tog upp blicken. Jag skulle precis öppna munnen men blev avbryten. "Miley..?", Justin viska hest, vilket gjorde att en stöt far igenom min kropp. "Ja..", viskade jag lika hest. Han kom ihåg mig. Han visste vem jag var. Det enda jag ville göra nu, var att slänga mig i hans famn och säga att jag har saknat honom alla dessa år. Att det var mitt fel att vi bröt kontakten, att det inte bara var han som skulle ringa eller smsa. Men jag gjorde inget, förutom att kolla in i hans vackra, dock trötta hasselbruna ögon. Justin tog ett kliv fram, så jag kunde se hela honom. Förutom skuggan. Han hade på sig en vit t-shirt, med en väst över och ett par gråa mjukis. Snyggt, det passade perfekt till hans vältränade kropp. "Smiley?", mitt hjärta tog ett stort hopp när han sa mitt smeknamn. Det var han. Det var den justin som jag hade längtat efter i fyra hela år. Den Justin som hade det perfekta leendet, skrattet och den torra humorn. "JB..", mumlade jag. Ett leende smög sig fram på Justins läppar och smittades fram på mina.

Ett skratt flög ut ur min mun och jag började springa mot honom.

Justin log stort och fångade in mig i en mjuk kram. Jag kände hur tårarna ville komma fram, men jag höll dom kvar. "Miley.. Smiley..", sa Justin och drog ut ur hans famn, inte helt. Men nästan. Jag vågade inte möta hans blick. Jag ville inte veta vad dom speglade. Rädsla? Arghet? Gladhet? Förväntansfulla?

Tillslut mötte jag hans blick och jag kunde inte hålla känslorna inne. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Justin var här.. han var här. Han stod framför mig, med ett leende. Ett leende som var äkta, Justin hade kommit ihåg mig.

-

Vi hade nu satt oss vid en sjö, som låg ungefär 5 minuter bort här i från. Till den sjön brukade vi också gå till. Vi satt nu på en sten, och sa inget. Jag visste inte vad jag skulle säga. 4 år senare, träffar jag Justin? Det känns som ett mirakel för min del, undrar vad han tänker? Tänk om han tycker jag är jätte tjock och jobbig? Jag kan inte bara börja prata.. som om inget hade hänt. Mycket har hänt, han har missat saker i mitt liv. Jag har missat saker i hans liv.

Jag hade tänkt på honom, dagar, nätter, sekunder och timmar. Han var i min hjärna dygnet runt.

"Miley.. jag vet inte vad jag ska säga..", hörde jag Justin mumla. "Inte jag heller..", viskade jag och kollade ut över den svarta sjön. Hur mycket var klockan? Halv 12? Mamma tror väl att jag är hemma hos Emliy. "Okej, det här kommer låta knäppt.", Justin tog ett djupt andetag och mötte min blick. "Berätta för mig vad jag har missat.. skolan.. din torra humor..", justin flinade stort och jag gapade stort. "Om det var någon som hade torr humor så var det du Justin! Men visst.", jag log mot honom och tänkte tillbaka lite. "Några månader efter att du.. stack.", började jag. "Skildes mamma och pappa, efter 28 år tillsammans.", jag mötte justins blick och dom lyste ledsamhet. Jag drog in ett djupt andetag. "Pappa träffade en annan kvinna, nu är dom gifta. Jag har alltså fått en till syster, vi är inte riktiga syskon.. men men.", Justin nickade och jag fortsatte. "Mamma bor fortfarande ensam i huset, med mig. Bara vi två.", jag log lite försiktigt. "Sen har du inte missat så mycket mera.", jag skrattade till och Justin nickade. "Berätta vad jag har missat nu.. Justin Bieber!", han skrattade högt och nickade. "Jag fixade med mitt album, gjorde konsärer, allt möjligt.", han log mot mig och jag nickade så han kunde fortsätta. "Gick på några awards, träffade polare.. ja, det var ungefär allt du har missat.", jag nickade och kollade ut över sjön. Helt plötsligt ställde Justin säg upp och tog av sig sina skor. "Justin, vad gör du?", frågade jag och han mötte min blick. "Vad ser det ut som? Badar!", jag rynkade pannan och ställde mig upp. Han fortsatte gå och stannade när vattnet kom upp till lite under knäna.

Jag bara skakade på huvudet och skrattade, medans jag började gå till sjöns start. Vattnet nuddade mina tår och jag stelnade till. Hur kunde han tänka på att bada i detta kalla vattnet?! Samma gamla Justin var kvar i honom, haha. "Det är kallt.", muttrade jag och Justin skrattade. "Kom igen, Miley!", Justin kom fram till mig och tog tag i mina händer. "Så kallt är det inte?", jag suckade bara och stirrade på honom. Han var galen, riktigt galen. Vi fortsatte att gå tills vi hade vattnet till knäna. Justin släppte mina händer och log mot mig. "Vad var det jag sa? Inte så kal..-", Justin hann inte säga mera innan jag hade börjat skvätta vatten på honom. Han tjöt till och stirrade på mig. "Du gjorde det inte!", jag skrattade och nickade. "Yes, i did it.", jag började backa och tillslut började jag springa in till gräset.

Men långt hann jag inte, innan jag kände Justins armar runt min midja och han svängde mig i luften. Jag skrattade högt och la mina händer runt hans nacke, och fortsatte skratta. Han tog tag i mina knäväck och höll mig som en liten bäbis. Han började springa så vattnet skvätte runt oss. Samma gamla Justin, fanns kvar i honom. Vilket glädje mig.

Men en orolig mag känsla hade tagit över min mage. Förlät jag Justin försnabbt? Jag menar, vi har inte setts på 4 år och vi håller på som att vi setts igår. Jag avbröt mina tankar när jag huttrade till och började frysa. "Fryser du?", sa Justin och jag nickade. Han ställde ner mig och vi började gå mot stenen där min och hans mobil låg, samt hans kepps. Jag tog upp min mobil och det började tjuta. "EMILY" Stod det med stora bokstäver. Jag log stort och tryckte på grön lur. "Emily!", jag mötte justins ansikte som log stort. "Miley, det har hänt något..", jag stelnade till och drog in ett andetag. "V-vad har hänt?", stammade jag fram och slutade att gå. "Din mamma..", viskade Emily ut. "Min mamma?! Vad har hänt?!", jag kände den stora klumpen i halsen komma. "Hon skulle handla mat till imorgon.. en bil kom.. hon krockade.", jag kände hur tårarna började, sakta med säkert rinna ner för mina kinder. Jag mötte Justins blick och han kollade oroligt på mig. "Hon är på sjukhuset Miley.. kom, det är kritiskt.", jag slängde snabbt på och ramlade ner på marken.

Mamma kan inte få skadas, hon barra får inte.

"Aye man, hur mår du egentligen?", kenny viftade med sin hand framför mitt ansikte och jag suckade och drog handen över mitt ansikte. "Bra, trött bara..", sa jag och kenny nickade. "Gå och lägg dig gubben, det är en lång dag imorgon.", mamma pussade mig på pannan och strök mig på kinden. Jag nickade och ställde mig upp för att gå in till mitt hotellrum. "Vi ses imorgon guys.", sa jag och alla nickade. "Sov gott.", sa kenny innan jag gick ut ur mammas sovrum för att gå rakt fram för att gå in till mitt rum. Jag satte mig i sängen och suckade högt. Jag träffade henne, eller var det verkligen hon? Det kanske bara var någon som var lik?

Hon var mycket smalare än vad jag hade tänkt.. inte så att jag hade tänkt på henne men. Men, vem försöker du lura Justin? Såklart du har tänkt på henne, varannan minut. Sekunder och timmar. Jag hade kastat min mobil i väggen så att allt gick sönder, hennes mobilnummer kunde jag inte utan till. Så allt försvann. Hon kontaktade mig inte. "Jag lovar, jag ska ringa varje gång jag får tid. Okej Smiley?", jag fnös högt och kollade in i väggen. Varje gång jag får tid, det gjorde jag inte. Smiley. Jag ler stort och tänker tillbaka. Jag och mamma brukade kalla Miley för smiley. Hon log alltid, hon var alltid glad aldrig arg eller ledsen. Smiley, smiley. Jag hade träffat henne i affären med sin kompis. Men vågade inte säga att jag kände igen henne, som den Miley. Jag fegade ur, sjukt mycket. Jag la mig under täcket och släckte lampan. Hennes skratt. Hennes skratt när hennes kompis löjlade sig. Hennes skratt var som en melodi. Samma gamla skratt. *PLING*

Min mobil tjöt till och skärmen lös upp i taket. Jag suckade och tog ner den till mig för att se vem det var i från. "SELENA" stod det med stora bokstäver. Jag suckade högt och slog upp smset. "Ring mig, xoxo S"var det ända som stod. Ring mig? Jaja. Jag tryckte på ring och jag hörde hur tonerna gick.

"Justin!" var det ända som hon sa när hon svarade. "Ja? Klockan är 10 Selly, vad är det?", frågade jag och gäspade. "Stör jag eller?", sa hon surt och jag suckade. Samma vanliga Selena. "Nej, men jag ska sova.", jag himlade med ögonen när hon suckade tungt. "Jaha, redan?", Vad var det hon ville? "Ja, men vad vill du då?", sa jag. "Förlåt babe! Men jag undrar, vem är Miley.. Cyrus..?", mitt hjärta stoppade när jag hörde namnet. Hur.. visste hon? Va? "Va? Vad menar du?", hon suckade. "Jamen, det står här på din facebook..-", jag avbröt henne snabbt. "Min vadå?! Selena varför är du inne på min facebook?!", röt jag. Hur i hela friden hade hon kommit in på min facebook?! "Du hade varit inne på min dator och inte loggat ut.. jag blev så nyfiken när det stod att du hade fått en ny vänförfrågan så ja..-", jag avbröt henne igen. "Selena! Logga ut nu! Hur kunde du?! Får jag inte ha lite privatliv eller?!", röt jag. "Justin, snälla jag är din flickvän! Jag måste väl få veta lite eller?!", röt hon tillbaka. "Bara.. logga ut från min facebook okej?", sa jag lite lugnare. Jag hörde hur hon klickade och jag hoppades på att det var att hon loggade ut. "Logga du ut nu?", "Ja.", "Okej, bra.. Selena snälla.", sa jag och drog en hand igenom mitt hår. "Men vem är Miley, Justin?", frågade Selena. "En.. jag vet inte.", stammade jag fram. "Men tryck nej då?", sa hon surt och jag suckade. "Selena.. vi kan prata när du kommer hit, okej?", sa jag. "Okej, lovar du?!", jag himlade med ögonen. "Jag lovar, godnatt nu okej?", sa jag och hon suckade. "Ja, godnatt.", jag tryckte på röd lur och suckade. Samma gamla Selena. Men hade Miley blivit min vän på facebook.. eller var det någon annan med samma namn?

Det var Fredag imorgon, vilkets menas med att jag är ledig. Varje fredag så var alla elever i skolan lediga. Alla lärare skulle ha utflykter plus möten. Vilket var roligt för dom, men bra för oss elever. Sov morgon var inget man klagar på. Jag satt med min dator i sängen och kollade igenom, youtube, twitter och facebook. Skulle jag söka på Justins namn? Det finns väl säkert flera olika fake profiler på han.. men skulle jag försöka?

Tänk om jag tar rätt.. då kanske han bara tror att jag är ett jobbigt fan. Vilket jag inte är! Men han kommer inte ihåg mig.. det kändes som om han sprakade på mig i magen. Vi var barndoms vänner, vi hade en äng. Den ängen finns kvar, lika fin som den var när vi hittade den. Jag suckade högt och sökte snabbt på hans namn. "JUSTIN BIEBER", flera olika namn kom upp i sök rutan och jag chansade på att ta den första. Jag kollade runt på hans saker och klickade på massa foton.

*Hey guys! Jag är en 18 årig kille från kanada som hade en dröm, den kom nu i uppfyllelse! Jag har nu sålt massa olika skivor!

Om just du har en dröm! Ge inte upp! NEVER SAY NEVER GUYS.

Massa bieber kramar från mig, xx JB*

Var det han? Tänk om det är fel..? Jag drog upp musen och tog ett djupt andetag. Jag ville inte direkt vara desperat? Jag blundade och tryckte snabbt på "Lägg till vän". Det hördes ett klick och jag hade tryckt. Jag hade gjort det. Tänk om han tycker att jag är ett galet fan nu? Gud.. tänk om han verkligen inte kommer ihåg mig. Våran äng, våra smeknamn. Det var jag som hade alltid sagt JB, och nu säger hela värden det. Jag var den första som pratade med honom. Som kallade honom JB.

Om han inte kommer ihåg mig.. då är allt borta. Allt.

Jag skakade på huvudet och reste mig snabbt upp. Jag drog på mig min jacka och skor innan jag försvann ut ur huset.

Jag sprang snabbt till stället som jag brukade gå till. Min och Justins äng. Jag saktade ner jag såg en skugga stå mot ryggen och kolla ut över ängen. Vem kunde det vara? Vem annan kände igen ängen? Ägen låg mitt öde, i en skog. Jag smög försiktigt frammåt men misslyckades. Jag trampade på en gren och den knäcktes. Personen som stod framför vände sig om och mitt hjärta stannade. Där stod Justin.
 

Skolklockan ringde ut för lektionen och jag drog snabbt ihop mina böcker i en hög och drog in dom till mitt bröst. Var det den Justin? Eller var det bara en med exakt lika dana ögonfärg? Jag gick snabbt ut ur klassrummet utan att vänta på min bästa kompis Emily. Jag gick till mitt skåp och slog in min kod, för att lägga in mina böcker. "Miley?", jag hoppade skrämt till och mötte Emilys vackra ögon. "Ja, det är jag.", sa jag och log snett mot henne. "Varför stack du bara, du brukade ju vänta? Eller?", frågade hon och jag suckade. "Emily, förlåt.. det var inte meningen att bara springa.", sa jag och hon nickade. "Jag förlåter dig.", sa hon och log stort. Jag log tillbaka och gjorde armkrok med varandra. Vi började gå till matsalen och satte oss vid ett bord. "Så..?", sa Emliy uppspelt och jag skrattade. "Så, vad?", hon skrattade och nickade. "Du vet vad jag menar, ska du söka?", jag kollade konstigt på henne och rynkade på pannan. "Miley! Till självaste Justin Biebers läger!", sa hon och viftade med armarna. Jag skakade snabbt på huvudet. "Du vet att jag inte kan sjunga.", sa jag och hon skakade på huvudet. Aldrig att jag skulle söka. För det första, han var min barndoms kompis. Han kommer väl inte ihåg mig. För det andre, jag kan inte sjunga och jag har stort scen skräck. "Det kan du visst! Jag har hört dig, i duschen!", jag skrattade och nickade. "Emily, du vet att jag har stort scen skräck!", hon bara skrattade och flinade stort mot mig. "Jag ska tvinga dig! Du måste gå!", jag bara skrattade mot henne och skakade på huvudet. "Tvinga mig."

-

"Så.. vad sägs om en tjej kväll med Dear john och glass?", log Emily mot mig och drog upp sina bilnycklar ut väskan. Jag skrattade och log stort. "Vad tror du?!", skrattade jag och hon nickade. "Jag tar det som ett ja."

Vi började gå mot hennes bil och satte oss i den. Jag hade i fått en bil, än. Den ända frågan är, kommer jag ens få en bil? Pappa säger att vi inte har råd, och mamma säger att jag är för ung. När jag var 16 tog jag körkort. Då borde jag väl få en bil? Eller kan jag väl låna mammas eller pappas? Men jag har aldrig tid, så Emilys bil får det bli.

"Ska vi köra in till stan eller och köpa varsin Ben & Jerrys?", frågade Emily och svängde in på en annan väg. "Visst.", hon log mot mig och svängde in till parkeringen.

Vi gick in till den stora marknaden och in till affären "Food is fun".

"Miley!", jag vände mig om och mötte Emilys blick. "Vad?", frågade jag och hon pekade mot en person som stod vid alla tidningar med en annan stor man bredvid. "Haha, vad är det med den personen?", frågade jag och Emily suckade. "Ser du inte? Det är Justin Bieber!", sa hon. Jag suckade och vände blicken mot personen och mötte ett par hasselbruna ögon, igen. Det var Justin. Jag bröt snabbt blicken mellan oss och vände den mot Emily som nu stod med sin kamera i handen. "Liksom.. wha! It's Justin Bieber guuurl loook!", sa hon med pipig tjej röst. Jag brast ut i skratt och höll mig för magen för att inte ramla ihop på golvet. Emily fortsatte att hoppa runt och sjunga.

Jag vände blicken från Emily och mot där Justin stod, men han stod inte där längre. Oh gud, pinsamt. Vi hade tydligen skrämt bort honom. Jag hörde hur någon harklade sig bakom mig och jag vände mig och för att möta, ja gissa vem. Justin. Jag slog snabbt till Emily i magen och hon tjöt till. "Aj, vad var det bra för?", sa hon och stirrade på mig. Jag pekade snabbt på Justin och hon tog ett djupt andetag. "Awkward..", mumlade hon och jag nickade. "Jag skulle hälsa peronalen att ni var för högjuda..", sa Justin och hade blicken på Emily. Han kanske kände igen mig ändå? Eller bara han tyckte att jag var för ful för att kolla på? "Aha, tack.", sa jag snabbt och började gå bort till glassarna med Emily bakom mig. "Hey! Vänta lite!", hörde jag Justin ropa och jag stannade. Vad ville han? Jag vände mig om och log mog honom. "Ja?", han skrattade och log mot mig. "Jag känner igen dig.", sa han och jag drog in ett djupt andetag. Han kände igen mig? Kommer han igen att jag var hans barndoms vän? "Du gör?", utbrast jag och log stort. Min glädje som fanns i min kropp försvan direkt när jag hörde vad han sa. "Ja, du var i klassen jag var i.. vad hette du nu.. Mille?", var han seriös? Han kom inte håg mig. Kommer han ihåg ens våran äng? Han kom inte ihåg mitt namn. Jag var som borta för honom. "Ja, juste.", jag log ett snett leende och han nickade. "Vi kanske ses?", sa han och jag nickade. "Ja, kanske..", han vinkade till oss innan han försvann. Jag var som borta för honom, han kom inte ihåg mig.

Yes är det jag säger, haha.

Kapitel ett färdigt, finally. Nu hoppas jag att ni tycker det var bra.

Hur ska det gå för Miley? Är Miley verkligen borta från the biebs?

Agnes - One last time.

År 1998:

"Justin, är du säker att vi får gå ut nu?", frågade jag oroligt. Justin suckade och nickade. "Ja, Miley.", jag nickade och knöt mina skor. Justin tog tag i min hand och tog med mig ut ur huset. "Kom.", Justin log stort mot mig innan vi sprang på grusvägen till ängen som vi hade hittat tillsammans. Efter ett tags springande, var vi framme. "Kolla!", utbrast Justin när en hare kom springandes över ängen. "Wow!", sa jag och möttes Justins hassel bruna ögon. Vi gick lite mer åt mitten i ängen och kollade ut över den fina utsikten. Justin tog tag i mina båda händer och kollade mig djupt in i mina ögon. Han log stort och vi började snurra. Fortare, forta och fortare. Ett skratt flög ur min mun, samt Justin. Tillslut tappade vi balansen och föll ner till gräset. Justin kom över mig och log stort. Jag fnissade till och Justin tog bort en hårslinga från mitt ansikte.

Han la sig ner bredvid mig och vi kollade ut upp i den svarta himlen. "Miley?", Justin's röst värmeds i mina öron och jag nickade. "Vet du?", jag skakade på huvudet och mötte hans blick. "Det här är vår äng, nu och föralltid."

År 2011:

Jag suckade högt och kollade ner i min mattebok. 20 minuter kvar. Jag skulle inte klaga. Det var det här eller Kemi. Jag kollade ner i mitt tal och läste det minst 20 gånger, innan jag började kladda ner svaret i min bok. Alla ämnen var extra svåra just nu, eftersom vi alla skulle ta studenten. Därför ville väl lärarna ge oss lite mer plåga innan vi blev fria. "Okej, kan jag få allas uppmärksamhet tack?!", mr. Fits plågade röst ekade i mina öron och jag kollade upp och kollade rakt fram. "Som alla vet, vi har 10 minuter kvar på lektionen, men jag skulle vilja bryta här.", sa mr. fits och log mot oss. Tack och lov. Kan vi gå nu? "Jag skulle vilja meddela att vi kommer ha en gäst här idag.", gäst? När brukar vi få gäster i det här tråkiga skolan? Mr. Fits skulle precis öppna munnen för att prata, men dörren till klassrummet öppnades. Han stängde sin mun och alla blickar föll till personen som stod i dörröppningen. Jag mötte killens ögon och mitt hjärta stannade. Killen med dom hasselbruna ögonen.

Hej!

Gud vad längesedan.. ^^

Skolan har börjat, vilket menas läxor+ franska läxor!

Men jag ska skriva, ändå. Ska byta novell, och design. Hoppas det funkar för er! :D

Skriver på prologen till den nya, men vi får se när den kommer ut!

Puss o kram.

"Ehm, min bästa kompis är här..", sa han och jag suckade. "Jaha?", sa jag och jag hördes viskandes igen. En stol drogs ut och jag hörde hur någon gick ut. "Du kanske vill se honom?", jag suckade och tog upp min blick. Jag möttes Ryans gröna ögon. "Vad är han då?", jag chansade på att det var en kille och kollade runt Ryan för att se någon. Men såg ingen. "Han gick ut till trädgården. Vill du träffa honom?", sa Ryan och jag ställde mig upp. "Jaja, visa mig honom.", mumlade jag och Ryan sken upp i ett leende och ställde sig upp. "Kom!", sa han och drog ut mig till hallen. Jag suckade och öppnade dörren och möttes av ett par hasselbruna ögon.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

(Innan dom åkte till begravningen)

"Är du säker att jag får följa med?", sa jag och Ryan suckade och kollade på mig. "Ja?", sa han och jag nickade. Ryan tog upp sin mobil ur sin svarta kavaj och kollade på klockan. "En timme kvar.", sa han och satte på tv. "Okej, säg mig, varför ska jag följa med?", frågade jag åtåligt. Jag kom hit för det var min semester, och Ryans kompis pappa hade dött. Och på något sätt hade Ryan blivit lite glad över det. Men vem blir glad när ens kompis pappas dött? Jag förstod inte det. "Vill du veta det?", sa Ryan och böjde sig fram och flätade in sina händer. Jag nickade. "Ja.", han skrattade till och nickade. "Stäng dörren.", sa han och sneglade mot dörren.Jag rynkade på pannan och gick upp mot hans dörr och stängde den. Jag satte mig i hans soffa bredvid honom. "Nå?", sa jag och han nickade. "Samantha som hon heter..", börjar han. Samantha, fint namn. "Samantha?", sa jag och han skrattade. "Hon har en crush på mig och jag gillar inte henne.", sa han och skrattade + flinade. Samantha var kär i Ryan? Men Ryan var inte kär i Samantha? Och han tycker det roligt? "Och det är därför jag ska vara med?", frågar jag och rynkar på pannan. "Fattar du inte?", sa Ryan och jag skakar på huvudet. "Okej, bli inte arg.", sa Ryan och han öppnade munnen och fortsatte prata. "Jag vill att hon ska se dig, så hon kan falla för dig och sluta ha en crush på mig!", ryan lät så enkel. Han sa det som att det inte var någon big deal. Falla för mig? "Va.. vänta?", sa jag och kollar chockat på honom. "Tror du verkligen att hon ska falla för mig Ryan? Kärlek är inget man kan styra!", sa jag och slänger med armarna. Han fnyser och kollar på mig. "Tydligen inte, hur det gick för dig och Jasmine.", jag ska precis öppna munnen men hinner inte för att Ryans mamma kommer in. "Vi ska åka killar.", sa hon med ledsam ton och går ut. "Jag följer inte med.", sa jag och satt kvar när Ryan reste sig. Jag ska inte gå om han vill att Samantha ska falla för mig. Och det han sa om Jasmine och mig, var lågt. Jävligt lågt. Jasmine V och jag hade varit ihop i några månader, på hennes födelsedag låg jag med hennes bästa kompis. Ja.. det slutade som det slutade. "Du måste, jag har redan sagt det till hennes mamma.", sa Ryan och jag suckade. "Fine!", jag reser mig upp och vi båda går ut till bilen.

-

Begravningen hade slutat och vi alla satt nu och fikade. Ryan och jag sa inget till varandra. Jag har inget att säga till honom. Han tvingade mig hit. Jag hade inte sett Samantha och visste inte hur hon såg ut. Tänk om hon var en tjej med finnar? "Justin, vi ska träffa henne nu.", på snart en halvtimme sa Ryan något och jag suckade. "Okej.", vi båda reste oss upp och Ryan började gå till ett bord. Han stannade vid ett bord där det satt en ung tjej, ensam i våran ålder. Hon kollade ner på sin bulle och jag såg verkligen hur hon led. Var det Samantha? Hon såg så, liten ut när hon satt där. Ja, om man har förlorat sin pappa i en bilolycka så känner man väl sig inte så stort, och delar inte med sig en sån stor kärlek. Vi satte oss ner och Ryan började prata med henne. Jag knackade på hans axel och han kollade på mig. "Hon vill inte snacka med mig, ser du inte det?", viskar jag och han suckar. Hon ville inte prata med mig, inte hur man såg Ryan betee sig mot henne. Höll han på så hela tiden? "Ge henne lite tid bara?", viskade han tillbaka. Jag kunde se över Ryans axel att hon hade ta't upp blicken en liten bit. "Vet du vad? Lycka till. Jag går ut till trädgården.", sa jag och ställde mig upp och gick ut. Ge henne lite tid bara? Hade han ett problem? Ryan hade vuxit och blivit mycket mera kaxig och snobbig nu för tiden. Jag vet inte varför, men det var inte den Ryan jag hade blivit bästa kompis med. På samma gång, sparkar jag på ett gult löv och dörren öppnas. Jag vänder min blik från marken och kollar in på ett par bruna ögon. Det kändes som hela värden stannade, och bara jag och hennes ögon fanns. "Justin?", jag rycker tillbaka till värden och nickar mot Ryan. "Justin, det här är Samantha.", flinar han. Samantha. Jag kollade på henne, från tårna och upp till ögonen igen. Snygga ben, en svart tajt kläning som gjorde att hennes kurvor satt perfekt. Och hennes bruna lockiga hår som låg hur som helst på hennes axlar. Jag möttes hennes blanka trötta bruna ögon igen och log. Hon var vacker, riktigt snygg. "Samantha? Justin!", sa jag och tar fram min hand. "Justin, uhm... hej.", sa hon och skakade om min hand. Hennes hand var mjuk, och len. Justin, varför tänker du så? Vad händer med mig?

Killen hade brunt hår, snygg kropp för att vara kille. Han kollade in i mina ögon och allt stannade. Som att det var bara han och jag. Han hade på sig en vit shorta med ett par svarta jeans. Han hade muskler och två tatueringar som jag såg. Jag orkade inte kolla ordentligt eftersom mina ögon och hjärna inte var med. "Samantha? Justin!", sa han och ler mot mig. "Justin, uhm.. hej.", sa jag och han fuktar sina fylliga läppar. Läpparna, wow, det var dom vackraste jag sett. Samantha! Varför tänker du på hans läppar? Vad händer med mig? "Så, Samantha!", nu var det Ryans tur att prata och jag kom tillbaka till verkligen. Jag tog ett djupt andetag och mötte hans blick. "Jag och Justin ska se på hungerspelen imorgon, vil du följa med? Det kanske får dig på bättre humör?", sa han och jag nickade. Varför nickar jag? Jag kan inte gå på bio dagen efter min pappas begravning har varit? Jag möter Justins blick igen och jag nickar igen. Nej, vad gör du Samantha? Det är som att killen hyponeserar mig med blicken. "Bra, kan vi hämta dig klockan 6?", frågar Ryan och Justin fuktar sina läppar igen. Säg nej nu Samantha. Du måste ta dig samman imorgon och kolla igenom tider tillsammans. "Ja.", helt plötsligt flyger ja't ur mig och jag skakar på huvudet, men det blir en nickning. "Roligt!", sa Justin och jag tar bort blicken. "Vi ses då Samantha.", sa Ryan och jag hör hur dom börjar gå. "Det var roligt att se dig Samantha.", sa Justin innan han försvann. En rysning far igenom min kropp och jag skakar på huvudet. Jag skulle gå på bio med min förälskelse och en kille som gör mig skum. Vad händer med mig? Vad gör killen med mig?

Kapitel 2! Långt eller vad tycker ni? :)

Går det bra om jag har bilderna sådär?

Jeansen och tröjan skulle igentligen vara med i nästa kapitel, men dom får vara där nu ;)

Kommentera^^

Dagen var här, dagen som vi alla hade väntat på? Kunde man säga så? Eller, dagen vi alla hopppats inte skulle hända kanske låter bättre? Jag suckar tyst för mig själv, inget låter bra eller vettigt. Allt suger just nu. Varför valde gud just pappa? Varför ingen annan? Pappa var så oskyldig, han var så snäll, och len. Varför skulle den där förbaskade busschafören prata i telefon och samtidigt köra på fel sida vägen. Pappa kunde inte göra något, det var för mycket trafik. Då var det försent, han kände väl säkert en smärta sen blev allt svart.

Jag suckar återigen och kollar mig själv i spegeln. Svart kläning med svarta skor med klack. Svart, svart och svart. Varför svart? "Gumman, kommer du?", mammas svaga röst hördes svagt i mitt lilla rum. Jag vände mig om och mötte mammas glansiga ögon. Mamma tog det här svårats. Egentligen ska jag också gråta, men jag vill inte göra det svårare för mamma än vad det är nu. "Ja.", jag nickar och tar tag i mammas hand. Vi går ner för trappan till bilen. Vädret var inte det bästa heller, grått och fuktigt. Mamma startade bilen och vi kör långsamt upp till kyrkan. Massa bilar är där och flera folk som står och håller om varandra. "Hur mår du Samantha?", mamma möter min blick och jag ler snett. "Mamma, vi kommer klara det här.", hon nickar och snyftar till. Hon nickar. "Ja.", Vi öppnar dörren och hoppar ut. "Wilma! Samantha!", mammas bästa vän Helena kommer springandes med sin man hack i häl fram till oss. Hon kramar först om mamma, länge. Dom börjar prata och jag möter Per's blick. "Samantha.", han ler snett mot mig och klappar mig på axlen. "Du är stark, väldigt.", sa han och Helena kommer fram till mig. "Gumman, ge mig en kram!", jag skrattar lätt till och går in till Helenas famn. Helena klappar mig på huvudet och stryker mitt lockiga hår, så hårt att det nästan blir platt. "Du är så stark gumman.", viskar hon mot mitt hår. Jag nickar och ler ett snett leende.

-

När alla har kommit till oss och sagt att vi är så starka tillsammans, så bestämmer vi att gå in i kyrkan. Mamma, jag, farmor, farfar och mormor får sitta längstfram. Eftersom vi känner honom bäst. "Samantha, skulle du kunna gå ut och kolla om det kommer någon till?", viskar farmor i mitt öra. Jag vänder blicken mot henne och nickar. "Ursäkta.", sa jag och gick förbi farfar och mormor. När jag går i mellan alla bänkar så känner jag hur blickarna bränner mot min kind. Jag suckar tyst och ställer mig utanför den stora porten och kollar runt. "Samantha!", jag vände min blick åt sidan och ser henne. Min allra bästa kompis, Power. "Power!", jag springer in i hennes famn och hon ler snett när vi kollar på varandra. "Hur mår du?", sa hon och jag ler snett. Hon suckar och svarar. "Dum fråga egentligen.", jag nickar lätt och hon suckar. "Ska vi gå in?", frågar hon och jag nickar. "Du kan gå in, jag måste kolla en sak..", sa jag och hon nickar. "Vi ses där inne.", hon ger mig ett medlidande leende innan hon försvinner in i den gråa kyrkan. Jag suckar och drar bort en tår som är på väg ner på min kind. Jag ska inte gråta. Men jag måste. Problemet är att jag inte vill se mamma ännu mera ledsen när jag gråter. Jag vände mig om och tog ett djupt andetag, innan jag bestämde mig för att gå in. "Samantha! Vänta!", jag stannar till och hela jag stelnar till. Vad gjorde han här? Ingen hade bjudit honom? "Samantha!", hans röst kommer närmre och närmre mig. Jag känner en hand på min axel och jag vänder mig om. "Ryan?", sa jag och han nickade. "Uhm, här.", han ger mig en rosett med blommor och ler snett. "Jag är så ledsen för din pappa.", sa han och jag nickar. "Vad gör du här?", frågar jag och han kollar ner på marken och sen upp igen för att möta min blick. "Vet du inte?", sa han och rynkade på näsan. "Nej?", han suckar. "Din mamma bjöd mig? Jag kände ju din pappa?", kände, det var svårt att höra. Jag känner din pappa, haha ja. Han ligger i graven och är död. Kände din pappa. "Gjorde hon?", sa jag och nu är det min tur att rynka på näsan. "Ja, visste du in-", börjar han men avbryts av att prästen kommer ut och säger att vi ska börja. Jag nickar. "Du är här, så kom bara in.", mumlar jag och jag vänder på mig och går in. Som förut, blickarna fastnas på mig och jag suckar tyst. Jag sätter mig bredvid farmor och kollar sorgsamt på den stora bruna kistan som ligger där, med min döda pappa i.

-

Vi alla satt nu hemma hos mig och mamma och fikade. Jag tittade trött ner på min fula tjocka bulle och mitt glas coca cola som stod bredvid. Varför fikar man ens? Det är som att man firar pappas död. Varför vill man fira någon som dött? Jag hörde hur en stol drogs ut bredvid mig och hur någon satte sig. Men det konstiga var, att det kändes som att det var två som satte sig ner bredvid mig. Jag vände blicken och möttes Ryans gröna ögon. Jag suckade och satte mig rak i ryggen men hade fortfarande blicken ner i bullen. "Vad vill du?", sa jag. Jag hörde hur Ryan viskade till någon, men vem? Tog han med sin kompis till min pappas begravning? Vem gör sånt? "Ehm.. min bästa kompis är här..", sa han och jag suckade. "Jaha?", sa jag och jag hörde viskandes igen. En stol drogs ut och jag hörde hur någon gick ut. "Du kanske vill se honom?", jag suckade och tog upp min blick. Jag mötte Ryans gröna ögon. "Vad är han då?", jag chansade på att det var en kille och kollade runt Ryan för att se någon. Men såg ingen. "Han gick ut till trädgården, vill du träffa honom?", sa Ryan och jag ställde mig upp. "Jaja, visa mig honom.", mumlade jag. Ryan sken upp i ett stort leende och ställde sig upp. "Kom!", sa han och drog ut mig till hallen. Jag suckade och öppnade dörren, och möttes av ett par hasselbruna ögon.

Kapitel 1! Skrev lite hemma och sen skulle jag till farmor, så kunde skriva där! 

Det sista skrev jag hemma :)

Hoppas ni gillar det och kommenterar!

"Mamma är det sant?", Mammas blick som låg på bordet vändes bort till mig som stod i dörruppningen. "Samantha..", börjar hon och jag skakar på huvudet. "Mamma! Är det sant?", tårarna brändes bakom ögonlocken. Mamma ställde sig upp och gick fram till mig och la sina händer på mina axlar. "Samantha.. det kan vara sant.", Jag fnös och vek bort blicken från hennes ögon. "Kan? Hur kan du säga så mamma?!", nästan skrek jag. Mamma tog bort sina händer och begravde ansiktet i dom. "Det finns inget vi kan göra.. tyvär..", nästan viskade hon. "Pappa kan inte vara död. Han kan inte!", skrek jag och kände hur mina kinder blev våta och fuktiga. "Gumman..", mormor kom upp till mig och förde mig till stolen för att lugna ner mig lite.

"Samantha.", sa mamma efter ett tags tystnad. Jag mötte mammas rödsprängda ögon och suckade. "Det finns inget vi kan göra.. Vi klarar detta tillsammans, eller hur?", frågade hon och drog in mig i hennes famn. "Mamma, kommer du träffa någon efter pappa?", sa jag och kollade ner på mina händer. "Jag vet inte. Men vi får ta dag för dag.", sa hon och jag nickade. Pappa var död.. Mamma ljög inte. Så mycket jag ens ville.

Pappa var död, borta från mitt liv, borta ur mitt liv.

Död. Borta. Borta från mig och mamma.