"Ehm, min bästa kompis är här..", sa han och jag suckade. "Jaha?", sa jag och jag hördes viskandes igen. En stol drogs ut och jag hörde hur någon gick ut. "Du kanske vill se honom?", jag suckade och tog upp min blick. Jag möttes Ryans gröna ögon. "Vad är han då?", jag chansade på att det var en kille och kollade runt Ryan för att se någon. Men såg ingen. "Han gick ut till trädgården. Vill du träffa honom?", sa Ryan och jag ställde mig upp. "Jaja, visa mig honom.", mumlade jag och Ryan sken upp i ett leende och ställde sig upp. "Kom!", sa han och drog ut mig till hallen. Jag suckade och öppnade dörren och möttes av ett par hasselbruna ögon.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

(Innan dom åkte till begravningen)

"Är du säker att jag får följa med?", sa jag och Ryan suckade och kollade på mig. "Ja?", sa han och jag nickade. Ryan tog upp sin mobil ur sin svarta kavaj och kollade på klockan. "En timme kvar.", sa han och satte på tv. "Okej, säg mig, varför ska jag följa med?", frågade jag åtåligt. Jag kom hit för det var min semester, och Ryans kompis pappa hade dött. Och på något sätt hade Ryan blivit lite glad över det. Men vem blir glad när ens kompis pappas dött? Jag förstod inte det. "Vill du veta det?", sa Ryan och böjde sig fram och flätade in sina händer. Jag nickade. "Ja.", han skrattade till och nickade. "Stäng dörren.", sa han och sneglade mot dörren.Jag rynkade på pannan och gick upp mot hans dörr och stängde den. Jag satte mig i hans soffa bredvid honom. "Nå?", sa jag och han nickade. "Samantha som hon heter..", börjar han. Samantha, fint namn. "Samantha?", sa jag och han skrattade. "Hon har en crush på mig och jag gillar inte henne.", sa han och skrattade + flinade. Samantha var kär i Ryan? Men Ryan var inte kär i Samantha? Och han tycker det roligt? "Och det är därför jag ska vara med?", frågar jag och rynkar på pannan. "Fattar du inte?", sa Ryan och jag skakar på huvudet. "Okej, bli inte arg.", sa Ryan och han öppnade munnen och fortsatte prata. "Jag vill att hon ska se dig, så hon kan falla för dig och sluta ha en crush på mig!", ryan lät så enkel. Han sa det som att det inte var någon big deal. Falla för mig? "Va.. vänta?", sa jag och kollar chockat på honom. "Tror du verkligen att hon ska falla för mig Ryan? Kärlek är inget man kan styra!", sa jag och slänger med armarna. Han fnyser och kollar på mig. "Tydligen inte, hur det gick för dig och Jasmine.", jag ska precis öppna munnen men hinner inte för att Ryans mamma kommer in. "Vi ska åka killar.", sa hon med ledsam ton och går ut. "Jag följer inte med.", sa jag och satt kvar när Ryan reste sig. Jag ska inte gå om han vill att Samantha ska falla för mig. Och det han sa om Jasmine och mig, var lågt. Jävligt lågt. Jasmine V och jag hade varit ihop i några månader, på hennes födelsedag låg jag med hennes bästa kompis. Ja.. det slutade som det slutade. "Du måste, jag har redan sagt det till hennes mamma.", sa Ryan och jag suckade. "Fine!", jag reser mig upp och vi båda går ut till bilen.

-

Begravningen hade slutat och vi alla satt nu och fikade. Ryan och jag sa inget till varandra. Jag har inget att säga till honom. Han tvingade mig hit. Jag hade inte sett Samantha och visste inte hur hon såg ut. Tänk om hon var en tjej med finnar? "Justin, vi ska träffa henne nu.", på snart en halvtimme sa Ryan något och jag suckade. "Okej.", vi båda reste oss upp och Ryan började gå till ett bord. Han stannade vid ett bord där det satt en ung tjej, ensam i våran ålder. Hon kollade ner på sin bulle och jag såg verkligen hur hon led. Var det Samantha? Hon såg så, liten ut när hon satt där. Ja, om man har förlorat sin pappa i en bilolycka så känner man väl sig inte så stort, och delar inte med sig en sån stor kärlek. Vi satte oss ner och Ryan började prata med henne. Jag knackade på hans axel och han kollade på mig. "Hon vill inte snacka med mig, ser du inte det?", viskar jag och han suckar. Hon ville inte prata med mig, inte hur man såg Ryan betee sig mot henne. Höll han på så hela tiden? "Ge henne lite tid bara?", viskade han tillbaka. Jag kunde se över Ryans axel att hon hade ta't upp blicken en liten bit. "Vet du vad? Lycka till. Jag går ut till trädgården.", sa jag och ställde mig upp och gick ut. Ge henne lite tid bara? Hade han ett problem? Ryan hade vuxit och blivit mycket mera kaxig och snobbig nu för tiden. Jag vet inte varför, men det var inte den Ryan jag hade blivit bästa kompis med. På samma gång, sparkar jag på ett gult löv och dörren öppnas. Jag vänder min blik från marken och kollar in på ett par bruna ögon. Det kändes som hela värden stannade, och bara jag och hennes ögon fanns. "Justin?", jag rycker tillbaka till värden och nickar mot Ryan. "Justin, det här är Samantha.", flinar han. Samantha. Jag kollade på henne, från tårna och upp till ögonen igen. Snygga ben, en svart tajt kläning som gjorde att hennes kurvor satt perfekt. Och hennes bruna lockiga hår som låg hur som helst på hennes axlar. Jag möttes hennes blanka trötta bruna ögon igen och log. Hon var vacker, riktigt snygg. "Samantha? Justin!", sa jag och tar fram min hand. "Justin, uhm... hej.", sa hon och skakade om min hand. Hennes hand var mjuk, och len. Justin, varför tänker du så? Vad händer med mig?

Killen hade brunt hår, snygg kropp för att vara kille. Han kollade in i mina ögon och allt stannade. Som att det var bara han och jag. Han hade på sig en vit shorta med ett par svarta jeans. Han hade muskler och två tatueringar som jag såg. Jag orkade inte kolla ordentligt eftersom mina ögon och hjärna inte var med. "Samantha? Justin!", sa han och ler mot mig. "Justin, uhm.. hej.", sa jag och han fuktar sina fylliga läppar. Läpparna, wow, det var dom vackraste jag sett. Samantha! Varför tänker du på hans läppar? Vad händer med mig? "Så, Samantha!", nu var det Ryans tur att prata och jag kom tillbaka till verkligen. Jag tog ett djupt andetag och mötte hans blick. "Jag och Justin ska se på hungerspelen imorgon, vil du följa med? Det kanske får dig på bättre humör?", sa han och jag nickade. Varför nickar jag? Jag kan inte gå på bio dagen efter min pappas begravning har varit? Jag möter Justins blick igen och jag nickar igen. Nej, vad gör du Samantha? Det är som att killen hyponeserar mig med blicken. "Bra, kan vi hämta dig klockan 6?", frågar Ryan och Justin fuktar sina läppar igen. Säg nej nu Samantha. Du måste ta dig samman imorgon och kolla igenom tider tillsammans. "Ja.", helt plötsligt flyger ja't ur mig och jag skakar på huvudet, men det blir en nickning. "Roligt!", sa Justin och jag tar bort blicken. "Vi ses då Samantha.", sa Ryan och jag hör hur dom börjar gå. "Det var roligt att se dig Samantha.", sa Justin innan han försvann. En rysning far igenom min kropp och jag skakar på huvudet. Jag skulle gå på bio med min förälskelse och en kille som gör mig skum. Vad händer med mig? Vad gör killen med mig?

Kapitel 2! Långt eller vad tycker ni? :)

Går det bra om jag har bilderna sådär?

Jeansen och tröjan skulle igentligen vara med i nästa kapitel, men dom får vara där nu ;)

Kommentera^^

Dagen var här, dagen som vi alla hade väntat på? Kunde man säga så? Eller, dagen vi alla hopppats inte skulle hända kanske låter bättre? Jag suckar tyst för mig själv, inget låter bra eller vettigt. Allt suger just nu. Varför valde gud just pappa? Varför ingen annan? Pappa var så oskyldig, han var så snäll, och len. Varför skulle den där förbaskade busschafören prata i telefon och samtidigt köra på fel sida vägen. Pappa kunde inte göra något, det var för mycket trafik. Då var det försent, han kände väl säkert en smärta sen blev allt svart.

Jag suckar återigen och kollar mig själv i spegeln. Svart kläning med svarta skor med klack. Svart, svart och svart. Varför svart? "Gumman, kommer du?", mammas svaga röst hördes svagt i mitt lilla rum. Jag vände mig om och mötte mammas glansiga ögon. Mamma tog det här svårats. Egentligen ska jag också gråta, men jag vill inte göra det svårare för mamma än vad det är nu. "Ja.", jag nickar och tar tag i mammas hand. Vi går ner för trappan till bilen. Vädret var inte det bästa heller, grått och fuktigt. Mamma startade bilen och vi kör långsamt upp till kyrkan. Massa bilar är där och flera folk som står och håller om varandra. "Hur mår du Samantha?", mamma möter min blick och jag ler snett. "Mamma, vi kommer klara det här.", hon nickar och snyftar till. Hon nickar. "Ja.", Vi öppnar dörren och hoppar ut. "Wilma! Samantha!", mammas bästa vän Helena kommer springandes med sin man hack i häl fram till oss. Hon kramar först om mamma, länge. Dom börjar prata och jag möter Per's blick. "Samantha.", han ler snett mot mig och klappar mig på axlen. "Du är stark, väldigt.", sa han och Helena kommer fram till mig. "Gumman, ge mig en kram!", jag skrattar lätt till och går in till Helenas famn. Helena klappar mig på huvudet och stryker mitt lockiga hår, så hårt att det nästan blir platt. "Du är så stark gumman.", viskar hon mot mitt hår. Jag nickar och ler ett snett leende.

-

När alla har kommit till oss och sagt att vi är så starka tillsammans, så bestämmer vi att gå in i kyrkan. Mamma, jag, farmor, farfar och mormor får sitta längstfram. Eftersom vi känner honom bäst. "Samantha, skulle du kunna gå ut och kolla om det kommer någon till?", viskar farmor i mitt öra. Jag vänder blicken mot henne och nickar. "Ursäkta.", sa jag och gick förbi farfar och mormor. När jag går i mellan alla bänkar så känner jag hur blickarna bränner mot min kind. Jag suckar tyst och ställer mig utanför den stora porten och kollar runt. "Samantha!", jag vände min blick åt sidan och ser henne. Min allra bästa kompis, Power. "Power!", jag springer in i hennes famn och hon ler snett när vi kollar på varandra. "Hur mår du?", sa hon och jag ler snett. Hon suckar och svarar. "Dum fråga egentligen.", jag nickar lätt och hon suckar. "Ska vi gå in?", frågar hon och jag nickar. "Du kan gå in, jag måste kolla en sak..", sa jag och hon nickar. "Vi ses där inne.", hon ger mig ett medlidande leende innan hon försvinner in i den gråa kyrkan. Jag suckar och drar bort en tår som är på väg ner på min kind. Jag ska inte gråta. Men jag måste. Problemet är att jag inte vill se mamma ännu mera ledsen när jag gråter. Jag vände mig om och tog ett djupt andetag, innan jag bestämde mig för att gå in. "Samantha! Vänta!", jag stannar till och hela jag stelnar till. Vad gjorde han här? Ingen hade bjudit honom? "Samantha!", hans röst kommer närmre och närmre mig. Jag känner en hand på min axel och jag vänder mig om. "Ryan?", sa jag och han nickade. "Uhm, här.", han ger mig en rosett med blommor och ler snett. "Jag är så ledsen för din pappa.", sa han och jag nickar. "Vad gör du här?", frågar jag och han kollar ner på marken och sen upp igen för att möta min blick. "Vet du inte?", sa han och rynkade på näsan. "Nej?", han suckar. "Din mamma bjöd mig? Jag kände ju din pappa?", kände, det var svårt att höra. Jag känner din pappa, haha ja. Han ligger i graven och är död. Kände din pappa. "Gjorde hon?", sa jag och nu är det min tur att rynka på näsan. "Ja, visste du in-", börjar han men avbryts av att prästen kommer ut och säger att vi ska börja. Jag nickar. "Du är här, så kom bara in.", mumlar jag och jag vänder på mig och går in. Som förut, blickarna fastnas på mig och jag suckar tyst. Jag sätter mig bredvid farmor och kollar sorgsamt på den stora bruna kistan som ligger där, med min döda pappa i.

-

Vi alla satt nu hemma hos mig och mamma och fikade. Jag tittade trött ner på min fula tjocka bulle och mitt glas coca cola som stod bredvid. Varför fikar man ens? Det är som att man firar pappas död. Varför vill man fira någon som dött? Jag hörde hur en stol drogs ut bredvid mig och hur någon satte sig. Men det konstiga var, att det kändes som att det var två som satte sig ner bredvid mig. Jag vände blicken och möttes Ryans gröna ögon. Jag suckade och satte mig rak i ryggen men hade fortfarande blicken ner i bullen. "Vad vill du?", sa jag. Jag hörde hur Ryan viskade till någon, men vem? Tog han med sin kompis till min pappas begravning? Vem gör sånt? "Ehm.. min bästa kompis är här..", sa han och jag suckade. "Jaha?", sa jag och jag hörde viskandes igen. En stol drogs ut och jag hörde hur någon gick ut. "Du kanske vill se honom?", jag suckade och tog upp min blick. Jag mötte Ryans gröna ögon. "Vad är han då?", jag chansade på att det var en kille och kollade runt Ryan för att se någon. Men såg ingen. "Han gick ut till trädgården, vill du träffa honom?", sa Ryan och jag ställde mig upp. "Jaja, visa mig honom.", mumlade jag. Ryan sken upp i ett stort leende och ställde sig upp. "Kom!", sa han och drog ut mig till hallen. Jag suckade och öppnade dörren, och möttes av ett par hasselbruna ögon.

Kapitel 1! Skrev lite hemma och sen skulle jag till farmor, så kunde skriva där! 

Det sista skrev jag hemma :)

Hoppas ni gillar det och kommenterar!

"Mamma är det sant?", Mammas blick som låg på bordet vändes bort till mig som stod i dörruppningen. "Samantha..", börjar hon och jag skakar på huvudet. "Mamma! Är det sant?", tårarna brändes bakom ögonlocken. Mamma ställde sig upp och gick fram till mig och la sina händer på mina axlar. "Samantha.. det kan vara sant.", Jag fnös och vek bort blicken från hennes ögon. "Kan? Hur kan du säga så mamma?!", nästan skrek jag. Mamma tog bort sina händer och begravde ansiktet i dom. "Det finns inget vi kan göra.. tyvär..", nästan viskade hon. "Pappa kan inte vara död. Han kan inte!", skrek jag och kände hur mina kinder blev våta och fuktiga. "Gumman..", mormor kom upp till mig och förde mig till stolen för att lugna ner mig lite.

"Samantha.", sa mamma efter ett tags tystnad. Jag mötte mammas rödsprängda ögon och suckade. "Det finns inget vi kan göra.. Vi klarar detta tillsammans, eller hur?", frågade hon och drog in mig i hennes famn. "Mamma, kommer du träffa någon efter pappa?", sa jag och kollade ner på mina händer. "Jag vet inte. Men vi får ta dag för dag.", sa hon och jag nickade. Pappa var död.. Mamma ljög inte. Så mycket jag ens ville.

Pappa var död, borta från mitt liv, borta ur mitt liv.

Död. Borta. Borta från mig och mamma.