Dagen var här, dagen som vi alla hade väntat på? Kunde man säga så? Eller, dagen vi alla hopppats inte skulle hända kanske låter bättre? Jag suckar tyst för mig själv, inget låter bra eller vettigt. Allt suger just nu. Varför valde gud just pappa? Varför ingen annan? Pappa var så oskyldig, han var så snäll, och len. Varför skulle den där förbaskade busschafören prata i telefon och samtidigt köra på fel sida vägen. Pappa kunde inte göra något, det var för mycket trafik. Då var det försent, han kände väl säkert en smärta sen blev allt svart.

Jag suckar återigen och kollar mig själv i spegeln. Svart kläning med svarta skor med klack. Svart, svart och svart. Varför svart? "Gumman, kommer du?", mammas svaga röst hördes svagt i mitt lilla rum. Jag vände mig om och mötte mammas glansiga ögon. Mamma tog det här svårats. Egentligen ska jag också gråta, men jag vill inte göra det svårare för mamma än vad det är nu. "Ja.", jag nickar och tar tag i mammas hand. Vi går ner för trappan till bilen. Vädret var inte det bästa heller, grått och fuktigt. Mamma startade bilen och vi kör långsamt upp till kyrkan. Massa bilar är där och flera folk som står och håller om varandra. "Hur mår du Samantha?", mamma möter min blick och jag ler snett. "Mamma, vi kommer klara det här.", hon nickar och snyftar till. Hon nickar. "Ja.", Vi öppnar dörren och hoppar ut. "Wilma! Samantha!", mammas bästa vän Helena kommer springandes med sin man hack i häl fram till oss. Hon kramar först om mamma, länge. Dom börjar prata och jag möter Per's blick. "Samantha.", han ler snett mot mig och klappar mig på axlen. "Du är stark, väldigt.", sa han och Helena kommer fram till mig. "Gumman, ge mig en kram!", jag skrattar lätt till och går in till Helenas famn. Helena klappar mig på huvudet och stryker mitt lockiga hår, så hårt att det nästan blir platt. "Du är så stark gumman.", viskar hon mot mitt hår. Jag nickar och ler ett snett leende.

-

När alla har kommit till oss och sagt att vi är så starka tillsammans, så bestämmer vi att gå in i kyrkan. Mamma, jag, farmor, farfar och mormor får sitta längstfram. Eftersom vi känner honom bäst. "Samantha, skulle du kunna gå ut och kolla om det kommer någon till?", viskar farmor i mitt öra. Jag vänder blicken mot henne och nickar. "Ursäkta.", sa jag och gick förbi farfar och mormor. När jag går i mellan alla bänkar så känner jag hur blickarna bränner mot min kind. Jag suckar tyst och ställer mig utanför den stora porten och kollar runt. "Samantha!", jag vände min blick åt sidan och ser henne. Min allra bästa kompis, Power. "Power!", jag springer in i hennes famn och hon ler snett när vi kollar på varandra. "Hur mår du?", sa hon och jag ler snett. Hon suckar och svarar. "Dum fråga egentligen.", jag nickar lätt och hon suckar. "Ska vi gå in?", frågar hon och jag nickar. "Du kan gå in, jag måste kolla en sak..", sa jag och hon nickar. "Vi ses där inne.", hon ger mig ett medlidande leende innan hon försvinner in i den gråa kyrkan. Jag suckar och drar bort en tår som är på väg ner på min kind. Jag ska inte gråta. Men jag måste. Problemet är att jag inte vill se mamma ännu mera ledsen när jag gråter. Jag vände mig om och tog ett djupt andetag, innan jag bestämde mig för att gå in. "Samantha! Vänta!", jag stannar till och hela jag stelnar till. Vad gjorde han här? Ingen hade bjudit honom? "Samantha!", hans röst kommer närmre och närmre mig. Jag känner en hand på min axel och jag vänder mig om. "Ryan?", sa jag och han nickade. "Uhm, här.", han ger mig en rosett med blommor och ler snett. "Jag är så ledsen för din pappa.", sa han och jag nickar. "Vad gör du här?", frågar jag och han kollar ner på marken och sen upp igen för att möta min blick. "Vet du inte?", sa han och rynkade på näsan. "Nej?", han suckar. "Din mamma bjöd mig? Jag kände ju din pappa?", kände, det var svårt att höra. Jag känner din pappa, haha ja. Han ligger i graven och är död. Kände din pappa. "Gjorde hon?", sa jag och nu är det min tur att rynka på näsan. "Ja, visste du in-", börjar han men avbryts av att prästen kommer ut och säger att vi ska börja. Jag nickar. "Du är här, så kom bara in.", mumlar jag och jag vänder på mig och går in. Som förut, blickarna fastnas på mig och jag suckar tyst. Jag sätter mig bredvid farmor och kollar sorgsamt på den stora bruna kistan som ligger där, med min döda pappa i.

-

Vi alla satt nu hemma hos mig och mamma och fikade. Jag tittade trött ner på min fula tjocka bulle och mitt glas coca cola som stod bredvid. Varför fikar man ens? Det är som att man firar pappas död. Varför vill man fira någon som dött? Jag hörde hur en stol drogs ut bredvid mig och hur någon satte sig. Men det konstiga var, att det kändes som att det var två som satte sig ner bredvid mig. Jag vände blicken och möttes Ryans gröna ögon. Jag suckade och satte mig rak i ryggen men hade fortfarande blicken ner i bullen. "Vad vill du?", sa jag. Jag hörde hur Ryan viskade till någon, men vem? Tog han med sin kompis till min pappas begravning? Vem gör sånt? "Ehm.. min bästa kompis är här..", sa han och jag suckade. "Jaha?", sa jag och jag hörde viskandes igen. En stol drogs ut och jag hörde hur någon gick ut. "Du kanske vill se honom?", jag suckade och tog upp min blick. Jag mötte Ryans gröna ögon. "Vad är han då?", jag chansade på att det var en kille och kollade runt Ryan för att se någon. Men såg ingen. "Han gick ut till trädgården, vill du träffa honom?", sa Ryan och jag ställde mig upp. "Jaja, visa mig honom.", mumlade jag. Ryan sken upp i ett stort leende och ställde sig upp. "Kom!", sa han och drog ut mig till hallen. Jag suckade och öppnade dörren, och möttes av ett par hasselbruna ögon.

Kapitel 1! Skrev lite hemma och sen skulle jag till farmor, så kunde skriva där! 

Det sista skrev jag hemma :)

Hoppas ni gillar det och kommenterar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dark side.- Kelly Clarkson. Jag vet inte riktigt vad som hände med mig. En del i min hjärna sa åt mig att stanna. En annan del sa att jag skulle bara vända mig om och springa. Men allt jag gjorde var att stå stilla, säger inget. Bara stirrar p...

    "Aye man, hur mår du egentligen?", kenny viftade med sin hand framför mitt ansikte och jag suckade och drog handen över mitt ansikte. "Bra, trött bara..", sa jag och kenny nickade. "Gå och lägg dig gubben, det är en lång dag imorgon.", mam...

     Skolklockan ringde ut för lektionen och jag drog snabbt ihop mina böcker i en hög och drog in dom till mitt bröst. Var det den Justin? Eller var det bara en med exakt lika dana ögonfärg? Jag gick snabbt ut ur klassrummet utan att vänta på min...

  Agnes - One last time. År 1998: "Justin, är du säker att vi får gå ut nu?", frågade jag oroligt. Justin suckade och nickade. "Ja, Miley.", jag nickade och knöt mina skor. Justin tog tag i min hand och tog med mig ut ur huset. "Kom.", Justin...

Hej! Gud vad längesedan.. ^^ Skolan har börjat, vilket menas läxor+ franska läxor! Men jag ska skriva, ändå. Ska byta novell, och design. Hoppas det funkar för er! :D Skriver på prologen till den nya, men vi får se när den kommer ut!   Pu...